Fin present!

I somras när jag var ute och medeltidade noterade jag att min vän M hade en himla fin isärtagbar vinda - ett härvträ- till att göra garnhärvor med. M är en mycket duktig handspinnerska och i uppenbart behov av ett härvträ.  Th i bild ser ni hennes trä (förövrigt är allt garn och tyg på bilden växtfärgat).

Jag är INTE en duktig handspinnerska, mina försök har hittills mest resulterat i trassel, men så har jag inte övat mycket heller. Mitt härvträbehov är alltså synnerligen diffust för närvarande.. men..det blev en tanke jag inte kunde göra mig av med. Klart man behöver en extra textilpryl liksom. När man köper garn på loppis t ex, så är det rätt ofta allt är ett enda trassel. Vill man då färga garnet så duger det ju inte att linda det till en boll. Alltså började jag fundera på att tillverka mig ett härvträ.

Nu är det ju inte raketforskning precis, men jag är inte en jättevan träslöjdare (även om jag faktiskt hade träslöjd och inte syslöjd i högstadiet så var det ju ändå ett tag sen) och har ju rätt mycket annat för mig så det blev mest tänk av det hela .

Iallafall råkade jag nämna det hela för min vän T som är snickare och som är rätt händig med småslöjden också. Rätt vad det var så fick jag ett mejl om att det var färdigt.. och nu har jag ett härvträ! I ek!

Fint va! Tack T! (nu återstår bara att se vad jag ska göra i gengäld).

Städdags

För några helger sen kände jag ett behov av att städa lite i de textila gömmorna. Jag hade ingen överblick och började bli tokig på mig själv. Det hela började egentligen med att jag beställde ett kg ofärgat möbelåtta från Borgs för att ha till vävning. Sen tog det ganska lång tid innan garnet kom och jag gick och väntade och väntade. När det väl kom skulle jag sätta upp ett band, och sen lägga återstoden av garnet i en låda...där jag hittade om inte..900g ofärgat möbelåtta.. Så dålig koll får man inte ha! ..men jag behöver ju inte köpa möbelåtta på ett tag iallafall..

Allt garn (nästan), tyg och läder åkte ut på golvet i vardagsrummet. När man ser allt framför sig inser man att det man håller på med är lite sjukt. Trevligt men sjukt.

Förra året, hade jag en idé om att jag inte skulle köpa garn i år för att hinna göra av med lite av det jag samlat på mig. Det, höll väl en månad ungefär. Får se om jag lyckas bättre inför nästa år. I den takt jag nu gör av med garn hinner jag knappast göra slut på det hela innan jag fyller 50.

Såhär fint blev det iallafall efter städningen (OK, det är bara en del av garnet, men resten ligger instuvat -FINT, i garderober). Stapeln är betydligt högre än jag.

Passade också på att rada upp mina pågående projekt så att jag får nån överblick och kan se vad jag pysslar med. Mer påbörjat än färdiggjort kan man säga.

Det är så jädra lätt att börja, och mindre lätt att sluta, särskilt när man har lite tid, mycket idéer och dåligt med självdisciplin.

Summa. från vä t hö: två par nålbundna vantar (och ett till som inte är med på bilden), en mössa och en tehuva i samma teknik. Ett par hemliga stickade brunvita vantar i eget mönster, en grå stickad tröja (som nästan var klar, men så minskade jag för mycket och axlarna blev för små och måste göras om), en stickad gul sjal, en krokad grå tröja (men jag får ont i axeln av att kroka så stort, så den får nog ligga lite till), små virkade sexkanter som ska bli en sjal, ett läderfodral, två halvfärdiga band, ett brickat och ett i grind, en krokad mössa (som jag faktiskt började med bara för en vecka sen, aja baja!) och ett sytt nålfodral. Till detta kommer div syprojekt som jag inte orkade plocka fram, som en medeltidssärk och en klänning jag började med för typ sex år sen.. Håhåjaja. För att inte tala om allt jag vill göra men inte börjat med. Tror att jag få börja göra som på jobbet. Skriva listor och koncentrera mig på en sak i taget.

Men.. jämför man med denna uppradning jag gjorde i oktober förra året, så är allt utom det nålbundna faktiskt färdigt (ok- de blåröda sockorna är upprepade).Sjalen är klar, de krokade vantarna bortgivna innan jag hann fota dem, banden är färdiga (mer i ett senare band-inlägg).

Funderar på om jag ska avge nåt sorts löfte om att allt detta (eller åtminstone 50-60%) ska vara klart innan årsskiftet.. men så är det ju det att det kommer en jul och julklappar som kanske vill bli gjorda. Vi får se hur det går!

Sommarens röda

I sommar har det blivit en del färgning, krapp är en av favoriterna.

Har lyckats få tag i två el-kokplattor, så nu kan jag färga utomhus om el finns, och beta garn i en gryta samtidigt som jag färgar i en annan.

Här är det uppvägning av betmedel på g. 30g alun per hg garn (brukar normalt använda 20, men la till lite extra för att färgen skulle bli riktigt intensiv).

Förbetat och förblött ullgarn på väg ned i grytan (det svarta th är en högtalare. Inte helt nödvändig för processen, men kan vara trevligt).

Färgning under minst 1 h i max 70 grader (går man högre förändras krappfärgen och blir mer brunröd än klarröd). Det blir mycket trixande för att temperaturen ska hålla sig rätt.

Ursköljning medelst vattenslang och badbalja.

Färdigt! (tygstycket th är en fd vit merinoullsbuff som jag testade att färga... den blev dock mer orange än röd, vilket får mig att misstänka att man gjort nåt med tyget som fått det att inte ta upp färg så bra.

Vi färgade också med krapp under det enda medeltidsevent som jag hann vara med på i år- på Varbergs fästning i juli. (Här kan man läsa om det i Hallands nyheter klicka på bildspelet så ser ni mig vid kokgropen!).  Det var första gången jag färgade över öppen eld, men det gick bra. Dag ett färgade vi krapp, och dag två med lökskal. Det var en rökig historia..

Färgning var förövrigt en rolig sak att göra inför folk, det var många nyfikna som kom fram och undrade vad vi pysslade med. De flesta trodde att vi lagade mat, eller att vi låtsades laga mat för att medeltidandet skulle se mer verkligt ut (folk är inte kloka.. 10m bort lagade vi just mat i en annan gryta. riktig mat.) Roligaste kommentaren från kom från ett barn: "Är det maskar eller är det trådar?"

Såhär blev resultatet. Det röda är ett fd vitt handsspunnet (loppis)garn, och det gula, lökfärgade är fd grått ryagarn.

 

Intressant att se att grytorna har avgivit en hel del järn, vilket gör garnet dunklare i färgen än när man färgar i en rostfri gryta. Bilden nedan är lite galen i färgen, men man kan ändå se en viss skillnad mellan det "medeltidsfärgade" garnet th och det rostfrifärgade tv.

Jag gillar den dunklade färgen, helt klart! Man kan  tillsätta järnvitriol eller liknande om man vill ha samma effekt i vanlig gryta, men jag har aldrig provat det. (man får passa sig lite också, så man inte järnar på för mycket, järnet gör nämligen garnet skört).

grönt är skönt..

är hemma med feber och orkar just inte mer än att sova, sova mer och sitta och glo som en zombie..Vad passar bättre än att visa lite grönt?

Krokning har ju blivit nåt jag fastnat för. Framförallt kanske för att det är så enkelt att ta med sig. Kroka lite på jobbfikan, på tåget, på grillkalaset..Sen är det ju onödigt enkelt också, vilket ju också är en avgörande faktor när man är i farten och inte hinner sitter och fundera över mönster men ändå vill ha ett handarbete.

I sommar har det blivit en del grönt. Allt blir presenter har jag på känn.

 

Mössan i alpaca (drops) och muddarna i alpaca och merino (malabrigo lace) samt alpaca och färgkraftsrester från grönsjalen (understa muddparet). Kroknål 3-3,5. Gillar verkligen mönstret som blir av minskningarna i toppen på mössan. Som en glass-strut. Det enkla är oftast det finaste.
 

Den gamla pilgrimsväskan

När man är mer intresserad av att pyssla och vara ute än att använda datorn är det lätt att man glömmer bort att blogga sina pyssel. Kom just på att jag missat denhär:

En handväska för medeltid. På bilder från 1300-talet (som jag ibland försöker mig på att återskapa, tillsammans med folket i Albrechts bössor) så ser man sällan folk som har väskor på det vis vi har idag. Särskilt inte på kvinnor. Ibland bär folk en säck på ryggen, och ganska ofta ser man små väskor/pungar i bältet på medeltidsmänniskorna, men sällan hittar man något däremellan, typ handväska. - med ett undandtag.  Ibland ser man vita axelväskor med tofsar, förträdesvis på människor som är ute på pilgrimsfärd.

I historiskt-återskapande-världen, har det blivit lite mode i att göra sådana väskor, antagligen för att det är himla praktiskt med väskor av handväsk-storlek, och det finns så få andra exempel. Misstänker starkt att den vita väskan med tofsar är betydligt vanligare bland historieåterskapare än den var bland medeltidsmänniskor i allmänhet... men eftersom pilgrimsresenärer ju var ute på resa, kan man kanske tänka sig att folk i allmänhet hade liknande väskor när de nu nån gång reste nån stans (vilket de nog inte gjorde speciellt ofta).

Hursomhelst. Jag kände för att sy mig en dylik väska. Vit skulle den vara. Min tanke är att väskorna ifråga avbildas som vita eftersom de var gjorda i ofärgat, grovt linne eller ylle. 

Något sådant stod tyvärr inte till buds, men jag hade ett vitt ylletyg iallafall. Dock var det lite för tunt för att fungera som en stabil väska, så jag fick fodra den med linne. Är egentligen inte riktigt nöjd med det, för det vita tyg jag använde är egentligen för fint för en väska som man släpar med sig runt i världen på pilgrimsfärd... men nu är det som det är. Om jag börjar känna att det är för ohistoriskt kan jag ju alltid använda väskan i mitt civila liv..

Axelremmen är brickvävd i enklast möjliga väv (ofärgad med maskeffekt) i möbelåtta, och tofsar och påtade snoddar är gjorda i möbelåtta färgat med renfana. Väskan stängs genom att öglan på bilden dras runt mitt-tofsen... det funkar OK. Hela paketet såklart handsytt (som synes är jag inte vidare på det där med små fina stygn...men det är ju på insidan guschelov.

Färga med K-G

Såhär års finns K-G överallt (eller nu är det snart överblommat, men i augusti fanns det massor). Vissa tycker att det är vackert. Jag tycker mest att det är hemskt.

Vem är då K-G, undrar vän av ordning? Jo, här har ni K-G:

Kanadensiskt Gullris (Solidago canadensis) är en växt som introducerades till Sveriges trädgårdar från nordamerikat, och som levt förvildad i vår natur sen slutet på 1800-talet. Nu hittar man K-G, snart sagt i varenda vägkant, soptipp, industriområde eller helt enkelt överallt där det är en liten bit  bar mark över. K-G är vad vi biologer brukar kalla en invasiv art, en sån som är hejdlöst bra på att sprida sig, och som i långa loppet riskerar att tränga ut andra arter. Inget vidare alltså, om man inte gillar att det ser likadant ut överallt.

meen.. finns det då inget bra med K-G? Jo- det såklart, det går att färga med K-G!

Här simmar 1 hg tunagarn i grytan där 400g K-G-blommor kokat ur i en timme.

 

Här är det ursköljning på gång. Som ni ser är det mycket färg kvar i vattnet. Jag testade inte att göra något efterbad, eftersom färghärdigheten brukar vara sådär på gula färger, och ännu sämre på efterbaden... men det kanske jag borde gjort.

Här är resultatet av två olika K-G-färgningar. Det vänstra garnet är färgat med 400g K-G/hg garn på 20% alunbeta. Det högra garnet har samma specifikationer, men där lät jag alunet ligga med i kastrullen under färgningen istället för att förbeta. Som synes har inte lika mycket färg fäst, och det syntes också tydligt i kastrullen, det fria alunet fick färgämnet att flocka sig i vattnet.

Ganska fint, ellerhur? Helt OK ljushärdighet också, har ett gammalt färgprov från förra året som jag lät sitta i ett soligt fönster i en månad, och färgen blektes knappt, men den avtog lite i lyster, och blev liksom lite brunare gul. Har inte jämfört med färgen av vanligt inhemskt gullris (Solidago virgaurea), men jag misstänker att den borde ligga rätt nära. Ska göra ett litet färgprov nån gång. Stämmer misstanken vore det bra, eftersom det "vanliga" gullriset är mycket ovanligare och synd att riva upp mängder för att färga med. Gör en insats för miljön - färga med en invasiv art!

den gröne

I sommar blev det bara en sjal. En repris dessutom. 

För något år sen gjorde jag ju den här... som råkade bli en present. Sen gjorde jag denhär som var ett uppdrag. Då var jag ganska trött på lövmönster och färgkrafts garn i färgen skogsgrön.

Men, färgen är ju väldigt fin, och egentligen ville jag ju ha en grön lövsjal. Nu har jag det! ... och nu får det vara nog med repris på den här. Mönstret är en sorts freestyle på Kiri-sjalen, fast med lite egenpåhittad (läs okoncentrerad) avslutning.

Sen började jag på nåt gult istället....

höst?

Nu kan man nästan säga att sommaren är slut. Fast det är fortfarande grönt ett litet tag och nästan varmt.

Det känns som att den har varit snabb iår, sommaren. Mycket jobb, mycket fläng och en massa fina upplevelser. Ingen tid att blogga. Och förresten har mitt internet knappt fungerat. 

Det har också varit mycket pyssel och slöjd, men inte med nån riktig struktur känns det som.. lite hattigt, men nu är det höst (ok, vi bestämmer att det är höst) och man får tid att strukturera upp saker. 

Kärleken åker transibiriska järnvägen och jag är själv med jobbet och alla garnerna i några månader. Ensamt på ett vis, men samtidigt bra att få tid att sortera sig själv och sina grejor. Innerst inne är jag nog väldigt mycket som Amelie från Montmartres föräldrar, ni vet de som älskar att vända upp-o-ner på sin handväska resp. verktygslåda och fint lägga tillbaka allt igen.